Om man ska gå tillbaka till tankarna man förmodligen tänker alldeles för sällan är jag rätt nöjd. Vem är jag, vad gör jag, varför gör jag så, hur gör jag och allt det där med jaget i första rummet.
Det hade varit smått jobbigt att ha gått snart 20 år utan att vara nöjd med vem man var. Men det finns en grej som jag fortfarande kan gå och misshandla mig själv över. Jag är lugn. Ofta. För ofta. Jag är sansad. För sansad. Jag vill skrika när jag blir arg, gråta när jag blir ledsen, jag vill hoppa när jag är glad. Men det gör jag inte för ofta. Jag vill fäkta med armarna som om jag mördade flugor överallt, jag vill visa att jag lever. Jag vill lite till. Jag vill inte alltid vara en sådan som tänker först och handlar sedan.
Jag ska först och främst generalisera en massa människor - sedan ska jag jobba på att bli mer sydländsk. Bara sådär. Jag ska visa känslor. För jag har sådana och är trött på att vara tvungen att berätta det.
Kanske inte imorgon, kanske inte i helgen, men nästa vecka. Då ska jag börja leva mitt liv som en känslomässig slampa. (Jag vill inte veta vem som får min blogg som sökträff efter det ordvalet.) Jag ska visa känslor för alla. Eller många åtminstone. Fler än idag. Några.
Jag ska visa känslor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar